Frukost på bästa campingen hittills
Väl där fick vi skriva på diverse papper för att försäkra surfskolan om att vi var simkunniga och att vi inte skulle stämma dem om vi på något sätt blev skadade eller förolyckades. Den gamle härdade surfshopsägaren sa till oss att bara skiva på och inte lusläsa vad som stod - då detta skulle få oss att ändra oss. Efter att ha lusläst kontraktet förstod vi vad han menade…
Sedan var det dags för en snabb genomgång av surfingens grundprinciper och regler av vår lärare och surfdude ”T-bone” - Fast det fanns egentligen bara en regel och det var att inte ”stjäla” en våg som redan var upptagen av en annan surfare.
Efter det var det ”bara” att ge sig ut i de upp till 2 meter höga stormvågorna som gjorde sitt bästa för att dränka en, och försöka komma ihåg allt man precis lärt sig. Det gjorde man inte.
Så fort en bra våg fick tag i surfbrädan och den fick rejält med fart satte adrenalinet in och man gjorde precis alla fel man kunde, och några till. Oftast resulterade detta i att man föll framstupa och svalde halva Stilla havet, tippade bakåt och fick brädan i huvudet eller lyckades med någon annan trevlig sidostupning som säkert roade åskådarna på stranden.
Att lära sig surfa är dock inte helt omöjligt även om det är svårt, vi lyckades båda ta oss upp och hålla oss stående i några sekunder flertalet gånger – Om vi såg coola ut är en helt annan femma, men med lite mer träning så…
När det var 5 minuter kvar av lektionen var det slut på det roliga. En surfare, dock ingen från vår grupp hade blivit stungen av en förmodad Irukandji-manet och var tvungen att föras i ilfart i helikopter till närmaste sjukhus. Livräddarna stängde då omedelbart stranden och vi blev alla uppkallade ur vattnet. 2 timmar och 55 minuters surfing räckte dock mer än väl för oss båda – Det är en otroligt tuff och påfrestande sport. Bara att försöka hålla sig vid liv i helt vansinniga vågor är jobbigt nog.
No comments:
Post a Comment